Krig ur ett antropologiskt perspektiv

I PDF-format på Yumpu: Krig ur ett antropologiskt perspektiv

 

Antropologin har inte visat något större intresse för krig. Den har i stället fixerat sig vid företeelser som släktskapssystem, mentala strukturer, myter m m. Teoriutvecklingen har gått i idealistisk, abstrakt riktning, där de materiella bestyr, som brukar sammanfattas under benämningen de tre stora F:en; Feeding, Fucking and Fighting, har försmåtts till förmån för kontemplation av kulturella sublimiteter som myternas binära struktur. Den viktigaste tendensen inom 1900-talets antropologi har varit att radikalt förkasta alla biologiska förklaringsgrunder och hävda att KULTUREN är ett autonomt system, som bara kan förklaras i termer av sig själva under devisen Omnia cultura ex cultura (Allt kulturellt kommer från kulturen). Enligt denna uppfattning har människan i och med språket, behjälpt av bevingade ord flugit ut ur naturen och upp i kulturen – ett slags fritt svävande superorganism sammansatt av symboler.

Denna för ämnet fatala verklighetsflykt har sitt ursprung i den bittra batalj mellan ”darwinister” och miljödeterminister, som ägde rum i USA på 1920-talet. Antropologerna, anförda av den karismatiske Franz Boas (1858-1942) och hans väpnare R Lowie och A Kroeber, gick till våldsam attack inte bara mot förstockade socialdarwinister utan mot hela föreställningen att människan har någon natur. De menade i stället att människan föds som ett blankt ark, på vilket miljön/kulturen sedan präntar ned sina instruktioner. Denna unika ,formbarhet innebar, att evolutionsprocessen gjort halt vid människan, som ensam bland djuren saknade drifter och instinkter. Samma doktrin predikades inom den akademiska psykologin, som dominerades av behaviourismen.

Behaviourismens grundare, amerikanen J B Watson, av många betraktad som psykologins Newton, förnekade kategoriskt medfödda skillnader mellan individer. Observerade olikheter var miljöns verk. Han utlovade storslaget, att han med ett dussin friska spädbarn som råmaterial skulle kunna framställa vilken människotyp som önskades –

”en vetenskapsman, en tjyv, en musiker eller en tiggare, helt oberoende av de biologiska föräldrarnas egenskaper”.

Allt beteende kunde förklaras i termer av betingade reflexer; medvetandet avfärdades som en onödig hypotes och i sin bok BEHAVIOURISMEN (1924) hemföll Watson till messianska fantasier om ombetingnings-anstalter, där medborgarna skulle kunna förbättras i alla avseenden. Han kom även med det clairvoyanta uppslaget, att hopplösa fall med defekta nervsystem, d v s obetingbara, borde ”eteriseras”.

Det nya, triumferande paradigmet innebar att den gamle Adam var död och att den ”sköna, nya värld” väntade runt knuten. Upplysningsfilosofernas mest exalterade vision om en gränslöst förbätterlig mänsklighet hade nu satts på vetenskaplig grund. Skenbart paradoxalt predikades det nya evangeliet simultant med samma trosvissa hänförelse i det kapitalistiska USA som i det revolutionära Sovjet. Watson och Pavlov skakade hand över en ideologisk avgrund.

Eftersom naturen inte satte några gränser för kulturens kameleontiska förvandlingar, var det en hjärtesak för Boas och hans disciplar (varav ett flertal kvinnor) att hitta så många och olikartade kulturer som möjligt. Särskilt prisvärt skulle det vara att finna ett kulturmönster som genererade attityder och seder rakt motsatta dem, som kännetecknade det starkt kritiserade västerlandets. Den stora chansen uppenbarade sig då den 23-åriga Boasstudenten Margaret Mead den 31 augusti 1925 steg i land i Pago Pago på Samoaöarna. Hennes uppdrag var att studera tonårskriser i en avlägsen ”orörd” del av Söderhavet. Efter nio månaders fältstudier reste hon hem proppfull av intryck och skrev boken COMING OF AGE IN SAMOA, som kom ut 1928.

Den blev en internationell bestseller och en bibel för militanta liberaler, socialister, feminister och kulturrelativister. Meads ”vetenskapliga” rapport är en lovsång till Samoa, där hon funnit allt som USA och Europa i sorglig utsträckning saknade – ett samhälle i fullständig harmoni utan konflikter; konkurrens, tvång, skuldkänslor och svartsjuka var okända. Krig, mord, självmord, brottslighet och depressioner var praktiskt taget obefintliga; det enda som saknades för att göra Samoa till himmelriket på jorden, var matriarkatet. Vad anbelangade tonårsproblem, som varit studiens utgångspunkt, så existerade de givetvis inte – tonåren var tvärtom en period av ”maximal avspändhet”. Familjebanden var förtunnade till genomskinlighet och ersattes av den utvidgade familjens allmänna välvilja.

”Föräldrar rodnar och sänker huvudet i skam, om ett av deras barn är duktigare än någon annans barn… takten bestäms alltid av den trögaste, det är det barnet alla utpekar med stolthet”, o s v, o s v.

Kulturantropologerna jublade tillsammans med sociologer och psykologer. Margaret Mead, som på kuppen blev världsberömd och med åren hyllades som disciplinens okrönta drottning (TIME beskrev henne 1969 som ’världens moder’ och en ’symbol för hela antropologin’), hade med sina späda händer definitivt vederlagt biologernas fördomsfulla och reaktionära idé om en mänsklig natur. Hennes ”negativa exempel” visade att allt som fanns var kultur och åter kultur.

Det tog drygt femtio år, innan Meads paradisiska samoamytologi sprängdes i luften av en orm vid namn Derek Freeman med boken M MEAD AND SAMOA – THE MAKING AND THE UNMAKING OF AN ANTHROPOLOGICAL MYTH (1982). Freeman, själv antropolog, hade studerat samoakulturen i fyrtio år, innan han vågade svära i kyrkan och spotta på Mariabilden. Hans kritik var förintande. Meads fältarbete var en fars, hon var fullkomligt oerfaren, talade knappast språket, bodde hos västerlänningar och var helt beroende av de uppgifter en liten grupp skämtsamma flickor av odygd eller inställsamhet lurade i henne. Enligt Freeman är Samoa ett strikt hierarkiskt samhälle, där föräldrar och hövdingar fordrar blind lydnad och vanligtvis också får den. Aggressionen pyr överallt och bryter regelbundet ut i form av slagsmål, mord och våldtäkt. Misshandelsfrekvensen är 67% större än i USA och 840% större än i Nya Zeeland; våldtäktsfrekvensen är 2 000% större än i England. Långt ifrån att uppmuntra föräktenskapligt sex, är samoanerna ytterst puritanska och omger jungfrudomen med en formlig kult. De är ytterst konkurrensinriktade, lättstötta och svartsjuka. Samoanska män framhåller att den främsta dygden är ”personligt mod, speciellt i fysisk kamp” och betraktar Meads skildring av dem som letargiska mjukisar som djupt kränkande; ”hon framställer oss som ryggradslösa nollor”. Idealet för en samoayngling var, innan kolonialmyndigheten lade näsan i blöt, att strutta omkring framför hövdingen med ett fiendehuvud i handen, skrikande: ”Jag har tagit en man!” En sådan prestation meriterade epitetet ”toa” – tapper krigare. Margaret Mead reste till Söderhavet för att hitta ett pedagogiskt exempel på att lärofadern Boas miljödeterministiska dogm var den uppenbarade sanningen.

Hon fann mycket riktigt vad hon sökte och, genom att grundligt lura sig själv, lyckades hon även bedra generationer av samhällsvetare, som av ideologiska skäl intet hellre ville. Så sent som 1964 tutade hon i den miljödeterministiska mistluren med en uppmärksammad uppsats betitlad ”Warfare Is Only An Invention”. Antropologins föredragna studieobjekt var verkliga eller inbillade strukturer, sådana de uppenbarades i små, statiska, ahistoriska, ”kristalliserade” samhällen. Den franske supergurun Claude Lévi-Strauss fastslog, att all kultur baserades på det incesttabu, som implicerade att olika grupper tvingades idka byteshandel med den värdefullaste av varor – kvinnor. Cirkulationen av kvinnor var det smörjmedel, som dämpade konflikter i dessa ytterst stabila, självtillräckliga och funktionella samhällen. Antropologer visste visserligen, att bråk om kvinnor var en av de främsta anledningarna till trubbel bland primitiva folk, men de vägrade istadigt att studera den yttersta konsekvensen av dessa motsättningar – krig. Under hela 1950-talet producerade antropologin bara fem artiklar om ämnet krig.

Finns det då inte några alltigenom fredliga folk? Om de extrema miljödeterministerna har rätt – d v s med Margaret Meads ord:

”Mänsklig natur är den råaste och mest odifferentierade av råmaterial, den måste formas av sitt samhälle; den har ingen erkänd form, utom den som formas och bildas av kulturella traditioner.”

– borde det någonstans existera samhällen där våld och krig är okända företeelser. Drömmen om ett sådant Shang Ri La har förföljt antropologerna, som ideligen utkorat x- eller y-folket till ”de harmlösa x” eller ”de fridsamma y”. Det har förvisso inte varit lätt att hitta kandidater till fredspriset. En undersökning, (R Sipes), omfattande 130 samhällen, hittade sex möjliga – en annan hittade ingen och drog den dystra slutsatsen:

”Den sorgliga men oundvikliga slutsatsen jag drar är att krig är en rutinmässig, typisk och därmed faktiskt normal mänsklig aktivitet” (A Westring).

Redaktören för Journal of Peace Research, det främsta organet för interdisciplinär fredsforskning, konstaterade i samma anda att av ca 400 artiklar som publicerats under sjutton år, handlade en enda om fredliga samhällen. Enligt en definition är ett fredligt samhälle

”ett som inte är involverat i kollektivt våld, ett som uppvisar relativt lite våld mellan individer, ett som saknar krigarrollen och ett vars värden och sanktioner förhindrar att våld begagnas för att lösa konflikter”.

De som kommer närmast detta ideal är isolerade, småskaliga jägar- och samlarsamhällen som vistas på öar, otillgängliga berg eller i arktiska ödemarker. I de flesta fall rör det sig om folk, som blivit mer eller mindre brutalt pacificerade snarare än att de har valt fridsamhet av egen fri vilja. De har helt enkelt flytt från mer framgångsrika, krigiska grannar. Pacifistiska grupper häckar inte precis kring de ekologiska köttgrytorna. Låt oss på närmare håll betrakta några av de vanligast föreslagna kandidaterna.

BUSHMÄN har välvilligt etiketterats som ”Det harmlösa folket” (E Marshall) och ”flowerpower- children” (I de Vore). För femtusen år sedan var bushmännen ensamma herrar på täppan i hela södra och östra Afrika; sedan dess har de gradvis trängts tillbaka till sitt nuvarande, extremt marginella habitat – Kalahari – av de obönhörligt avancerade bantunegrerna. Deras fridsamhet är alltså i hög grad framtvingad. Icke desto mindre visar klippmålningar från de senaste hundra åren bushmän inbegripna i vild strid med varandra.

Gryningsöverfall mellan klaner, där alla som inte kunde fly, inklusive kvinnor och barn dödades, har inrapporterats från perioden 1914- 19. Under observation av lekande barn – sju flickor och två pojkar – registrerades 166 aggressiva incidenter – slag, sparkar, sandkastning – under 190 minuter. Mord och dråp är ingen sällsynthet; i själva verket är bushmännens mordstatistik högre än Chicagobornas – svartsjuka är det vanligaste motiven.

PYGMÉERNAS grundmurade rykte som fredsänglar går tillbaka till Colin Turnbulls bok THE FOREST PEOPLE, 1961. Turnbull hävdade att pygméerna var praktiskt taget kemiskt fria från aggressivitet och okunniga om krig, fejder, häxeri och trollkonst – bara för att lite längre fram i texten meddela, att det förekom en hel del osämja inom gruppen, i synnerhet mellan gifta par. Turnbull är en lätt melodramatisk antropolog, som tio år efter skildringen av urskogens milda dvärgar, skrev en bok om ett bergsfolk i Uganda, IKERNA (The Mountain People), vilka framställdes som den inkarnerade ondskan utan varje förmildrande drag och vilkas utplåning den uppjagade antropologen sade sig önska. Äldre historisk litteratur ger vid handen att pygméerna undviker öppna strider och föredrar att från osynliga bakhåll överösa sina fiender med giftpilar. I deras vapenarsenal ingår lans, pilbåge, klubba och sköld – den senare ett obestridligt bevis på att de ägnat sig åt strid med andra människor, eftersom sköld aldrig används i jakt.

ESKIMÅERNA, i rollen av ädla vildar, djupt chockerade över västerlänningarnas aggressivitet, framskapades av fredsivraren Fritjof Nansen. Eskimåbefolkningen var redan då svårt decimerad genom kontakter med européer. När vita män anlände till Cumberlandsundet 1840 fanns där 1 500 inuiter – 1857 återstod trehundra. De överlevande, som tillhört fyra olika stammar, slog sig ihop och bildade en helt orepresentativ och onormal eskimågrupp. Tidigare hade blodsfejder varit vanliga och även raider, där de anfallande blockerade igloons utgångar och sköt ner de panikslagna invånarna genom rökhålet. Eskimåer från Bristolbukten tog huvuden som troféer och dekorerade dem med genom näsan korsvis instuckna pilar.

TASSADYFOLKET från den filippinska ön Mindano, en stenåldersstam på tjugofem personer, som mirakulöst lyckats leva i fullkomlig isolering från omvärlden, upptäcktes 1971. Bland annat National Geographic ägnade ett helt nummer och en timslång film åt det sensationella fyndet. Därefter löpte tassadyerna genom världspressen och införlivades snabbt i uppslagsböckerna. De var enormt skygga och för att undvika att de kontaminerades av den fördärvliga civilisationen, fick de likt rara fåglar endast studeras från speciellt konstruerade plattformar av utvalda antropologer och president Marcos VIP-gäster. Tassadys beskrevs omedelbart som ädla och fredliga vildar utan tillstymmelse till aggressivitet ( t ex J Nance THE GENTLE TASSADYS: A STONE AGE PEOPLE IN THE FILIPPINE RAIN FOREST, 1975) För det oförvillade ögat borde det i och för sig inte ha tett sig så märkvärdigt att tjugofem, tätt sammanlevande människor, som såvitt de visste var ensamma i världen, inte oavbrutet ägnade sig åt aggressivitet och inbördeskrig. Vad värre var: det visade sig femton år efter ”upptäckten”, att det hela var en kolossal bluff. regissören till detta practical joke var Filippinernas företagsamme minister för minoriteter, som med hjälp av lokala förmågor, under visningstid befriade från jeans, cocacolaburkar och freestyles, med tilltagande professionalism deltog i denna antropologiska charad, som förtrollade en omisstänksam omvärld.

De idoga försöken att hitta en helt oaggressiv grupp människor, som tål kritisk belysning, har alltså varit föga framgångsrika. Ett sista, ofta utspelat trumfkort är SEMAIERNA, av vilka existerar ca 15 000. De bor i djupa floddalar i det inre av Malaya i byar på ca hundra personer. Deras främste utforskare R Dentan har karaktäriserat dem i en bok som A NON VIOLENT PEOPLE OF MALAY, 1968. Många andra har regelbundet framfört dem som det definitiva motbeviset på tesen om människans inneboende aggressivitet. Småaktighet, avund, svartsjuka, skvaller, egendomstvister, etc existerar hos semaierna som hos alla andra människor – det märkliga är att dessa konflikter aldrig utlöser våld. Semaikulturen är extremt kollektivistisk; man undviker allt som luktar individualism och självständighet. Det är gruppen på ca hundra personer som utgör den enda tryggheten i en omvärld, som uppfattas som fasansfullt farlig. För de paranoida semaierna befolkas den inte bara av andra och onda människor utan av demoner och dylikt, som semaierna sammanfattar i ordet ”mara”, ungefär ”de som äter oss”. Semaierna framlever sin darriga tillvaro under extrem aggressionshämning. Att denna inte är evigt orubblig visades när de, efter att ha tillfogats förluster av kommunistgerillan, enrollerades i antiterroriststyrkorna. Alla hade förväntat sig, att de skulle vara fullkomligt värdelösa som soldater, men så visade sig icke vara fallet. Dentan beskriver: ”När de rycktes loss från sitt ickevåldssamhälle, tycks de ha svepts med av ett slags vansinne, som de kallar ’blodberusning’. En veteran berättar:

”Vi dödade, dödade, dödade; malajerna brukade göra uppehåll för att plundra liken på klockor och pengar – vi brydde oss inte om sånt. Vi tänkte bara på att döda. En man drack girigt blodet från en fiende han dödat.”

Mot antropologins samlade tystnad rörande ämnet krig reagerade den amerikanske antropologen Harry Turney-High med ett rytande i boken PRIMITIVE WAR 1949. Turney- High, som hade ett förflutet i kavalleriet, konstaterade inledningsvis att samhällsvetare mest ägnat sig åt att förfasa sig över fenomenet krig i stället för att försöka förstå denna historiskt sett omätligt betydelsefulla och allestädes närvarande typ av beteende. Han påpekade att krigskonst var den första verkligt rigorösa samhällsvetenskap, som utövas på grundval av ett antal enkla och tidlösa principer. Ett fundamentalt misstag i studiet av krig har varit den orimliga vapenfixeringen. Krig är ett socialt instrument medan vapen bara är ett redskap för att underlätta verksamheten.

”Den envetenhet med vilken samhällsvetare har blandat ihop kriget med dess verktyg skulle inte vara mindre häpnadsväckande, om inte deras skriverier mestadels blottade en fullkomlig okunnighet om militärhistoriens och teorins enklaste aspekter… Det skulle vara mycket svårare att finna en stamanställd underofficer i en andra rangens militärmakt, som var lika förvirrad i dessa avseenden som flertalet samhällsanalytiker.” ”Denna civilistiska attityd har resulterat i hundratals museimontrar fyllda med all världens vapen, katalogiserade, märkta med accessionsnummer och oförstådda.”

Den briljante och nydanande brittiske krigshistorikern John Keegan erinrar sig i sammanhanget den äcklade grimas som svepte över ansiktet på chefen för en av världens största vapensamlingar, då han i förbigående anmärkte att en vanlig typ av skräp, som kirurgerna under krutperioden plockade bort från de blesserades sår, var benbitar och tänder från grannar i ledet –

”Han hade helt enkelt aldrig tänkt på vilken effekt de vapen han visste så mycket om som artefakter, hade på de soldatkroppar som drabbades av dem”.

Turney-Highs förakt för artefaktfetischister och vapendårar var total. Han hävdade att den grundläggande verktygslådan – spjut, klubba, pil och svärd var komplett vid början av Neolithicum och att, bortsett från smärre modifikationer, inget vidare hänt förrän man lyckats behärska konsten att hjälpligt hantera krutdrivna projektiler. Pilbågen, den första maskinen som förvandlar biokemisk muskelenergi till mekanisk dito, var ända fram till renässansen det dödligaste vapnet. Det viktiga med ett vapen är hur det används; en skicklig man med klubba kan döda en oskicklig med gevär.

Turney-Highs viktigaste, teoretiska innovation är begreppet ”The Military Horizon”. Han menar att primitiv krigföring karaktäriseras av, att den befinner sig under militärhorisonten och när den stiger över den, är den inte längre primitiv utan ”civiliserad”. All militär aktivitet kan enligt honom tidlöst sammanfattas under fjorton taktiska principer, t ex principen om offensiven, koordination av styrkorna, planmässig enkelhet, överraskning, rörlighet, kraftkoncentration mot den kritiska punkten, korrekt formering etc. Han anser att principen om korrekt formering – kolonn och linje – är den probersten som skiljer primitiva från civiliserade krig.

Primitiva krig är inte primitiva, därför att vapenarsenalen är torftig utan därför att de brister i samordning och social organisation. Krigskonsten är främst en samhällsvetenskap – teknologin är historiskt av underordnad betydelse.

”Militärhorisonten beror alltså inte på adekvata vapen utan på adekvat lagarbete, organisation och ordergång enligt vissa enkla principer.”

Flertalet primitiva grupper var oförmögna att uppnå detta och, trots sina krigsmålningar och sporadiska slakter, var de inte soldater utan krigare och de fick alltid stryk av dem som hade tillägnat sig de militärorganisatoriska grundprinciperna. Turney-High går så långt, att han säger att en taktisk grupp med stenåldersvapen kan besegra en otaktisk med moderna.

”Femtio man som håller sig tillräckligt nära varandra för att operera som en taktisk enhet, kan besegra ett tusental, som är utspridda i terrängen, var och en sysselsatt med att göra vad som ter sig tjusigt i hans ögon, tills vederbörande tvingas fly eller blir nedhuggen av dem som samarbetar med blodiga avsikter.”

Primitiva krigare är odisciplinerade och individualistiska till anarki. Deras ”uppmarsch” till slagfältet är ungefär lika organiserad som en lynchmobbs.

Turney-High som var expert på prärieindianer, förfasar sig ordrikt över dessas hårresande, militära inkompetens – undantagandes irokeserna. Indianhövdingen var i bästa fall primus inter pares och hade ingen makt att befalla. ASSINBOIN-indianerna var härvidlag typiska; en individ, som hade en dröm om en lyckad seger, gick därefter runt och försökte värva frivilliga rekryter till drömfälttåget; på väg till den drömda segerplatsen stannade man fyra gånger för förnyat drömarbete och väl framme vid den utpekade segerplatsen måste ledaren ha en sista konfirmerande dröm. Först därefter kunde man börja slåss med de krigare som återstod; följet hade nämligen decimerats under resans gång, eftersom vissa drömt dåliga drömmar och andra blivit ovänner av olika orsaker. Turney-High kommenterar bistert:

”Bara för att en man får en idé om att gå ut i krig och föra befäl är det inget tecken på att han är en skicklig befälhavare. Vi har sådana människor idag, och om de försöker omsätta sina idéer i praktiken låser vi dem i fängelser eller på mentala sjukhus.”

Primitiva krigare behövde alltså inte slåss, om de inte kände för det och kunde lämna striden närhelst det behagade, eftersom ingen hade vare sig formell eller praktisk auktoritet att tvinga dem att delta i olustiga krigsföretag. I och med hästens ankomst ca 1750 blev prärieindianerna kavallerister med detta vapenslags alla svagheter, d v s tendenser till exhibitionistisk individualism, där det viktiga var att galoppera iväg och inveckla sig i glansfulla dueller utan en tanke på stridens huvudmålsättning – att vinna slaget. Att de undantagsvis segrade, som vid Little Big Horn 1876, berodde på överlägsen numerär och en, även i militära sammanhang, övernaturligt korkad motståndare i form av general Custer, ”le beau sabreur”, som visserligen fått elva hästar skjutna under sig men var oförmögen att delta i Lincolns segerparad på Pennsylvania Avenue, därför att hans bättre hälft skenade iväg i fel riktning.

För Nordamerikas indianer var det den individuella äran som gällde – krig var ett slags sport där poängen räknades i ”coups”. Att osedd smyga sig in i fiendelägret och stjäla en beprisad häst gav mycket större ryktbarhet än dödandet av ett dussin fiender. Krig var ett avbrott i vardagslivets leda och ett tillfälle för egotrippande. Tanken på att utnyttja segern till att definitivt knäcka fienden var främmande för denna kavaljersmentalitet. Majoriteten av indianstammarna behandlade fienden på samma sätt som jägaren villebrådet: om man dödar allt nu, vad skall man jaga sedan? De behövde enligt Turney-High en fiende för att konsolidera sitt sociala system. Förmenade fiender skulle den manliga befolkningens näst viktigaste raison d´être försvinna. Äran var det högsta goda och krig för krigets egen skull, d v s militarism snarare än socioekonomiska vinningar, var systemets motor. Turney-Highs eget temperament kan möjligen ha inverkat på denna bedömning; han skriver i en filosofisk utvikning:

”Livet i bästa fall är fullt av frustration, försvagade ambitioner, ouppfyllda önskningar – alla sorger och besvikelser för vilka mänskligheten bara är alltför bekant … Människans gäckade önskningar och uteblivna ambitioner klumpas till slut ihop till frustration, och de kräver att få ett utlopp. Krig är ett sådant utlopp. Det tillåter att önskningar, som inte accepteras inom gruppen, tar acceptabla former. Fredstiden är ofta tråkig, utom för de riktigt lyckosamma. Ennui verkar vara priset för att vara tam, och människan, den själv-tämjande primaten, lider mer av det än någon annan varelse … Däremot är krig den mest spännande aktiviteten i världen. Den äkta kampen i strid är mer spännande än att stå på motsatta sidor i ett en idrottsaktivitet; den verkliga människo-jakten är ojämförligt mycket mer stimulerande än slakten på djur. ” (T Holmgrens översättning)

I PRIMITIVE WAR skildras också med en viss vällust betydligt magstarkare varianter av våldsutövning än de som praktiserades av det dilettantiskt chevalereska prärieindianerna eller vad sägs om CAYTE-stammen på Brasiliens kust, som 1556 kom över innehållet i en strandad brigg vid Rio San Francisco och, under en enda uppslupen måltid, inmundigade ”förste biskopen av Bahía, två kaniker, prokuratorn för den portugisiska skattkammaren, två havande vita kvinnor och ett flertal barn.”

Att kannibalism kan vara något annat än opportunistiskt snaskande och bli huvudmotivet för krig är något som Turney-High missat. På Fidjiöarna och i Cauca-dalen i Colombia existerade hövdingdömen, som ivrigt krigade med den uttalade målsättningen att anskaffa människokött.

Med arméer och några hundra till tusen krigare drog hövdingarna ut på regelrätta fälttåg för att fylla på skafferierna. Syftet var att inte onödigtvis döda utan att ta så många fångar som möjligt; till den ändan medfördes rep. På Fidji signalerade de hemvändande krigarnas trummor att en festmåltid förestod, vilket gjorde att de hemmavarande kvinnorna bröt ut i vilda och förväntansfulla danser. Enligt ett vittne styckades fångarna ibland levande.

”Ingenting annat än diabolisk grymhet kunde diktera vissa former av tortyr, den värsta består i att skära bitar och t o m hela lemmar från det levande offret och att koka och äta dem inför den styckades ögon, ibland med den krönande brutaliteten att erbjuda vederbörande det egna kokta fläsket att äta.” (Williams)

Ingen hänsyn togs till ålder och kön; barn och kvinnor smakade om möjligt bättre än seniga krigare. Vid dessa måltider använde de förnäma fidjianerna speciella kannibalgafflar. I Cauca-dalen sparades vissa lik för skräckpropagandistiska syften; när spanjorerna besökte en hövding fördes de till en enkom för ändamålet uppförd byggnad, där 400 rökta fiendekrigare förevisades i karaktäristiska poser med vapen och allt. Dessa krig liknade mest jaktexpeditioner och inbringade betydande kvantiteter förstklassigt animalprotein från områden där sådana var en bristvara. Fidjihövdingen Ra Undreundre var en riktig frossare, som satte upp en sten på sin bakgård för varje konsumerad medmänniska – stenpartiet innehöll till slut 872 gastronomiska minnesmärken.

Antropologins i det närmaste totala brist på intresse för primitiv krigföring bröts i slutet av 60- talet under inverkan av Vietnamkriget. 1967 sammankallade The American Anthropological association något så sensationellt som ett symposium med temat krig, där Turney-Highs arton år gamla distinktion mellan ”primitiva” och ”civiliserad” krig sent omsider accepterades. Med hans egna slutord:

”Organisation med klart definierad kommandostruktur resulterar i framgång i krig likaväl som inom ekonomi, politik och andra sociala företag. Eftersom krig är en fråga om liv och död måste denna organisation bli så definitiv och krävande, att den kallas disciplin. Det är bristen på taktiska operationer som gör primitiv krigföring ”primitiv”. Till slut innebär detta ingenting mer än att säga att den icke civiliserade slagskämpen inte är en soldat; hans strider är inte krig och hans slakter är futila och primitiva, därför att hans operationer saknar organisation och därför att ledarskap och ordergivning är uselt utvecklade… STEGET TILL CIVILISATION UPPNÅS I OCH MED ATT MAN SKAPAR EN ARMÉ MED OFFICERARE.”

Det är ironiskt att 1900-talets västerländska antropologer, som ju knappast kommer från en civilisation okunnig om våld och krig, varit så blinda för krigets centrala roll i primitiva kulturer (med primitiva avses kulturer på band-, stam- och hövdingdömenivå). En orsak kan vara en sentida, kulturbetingad fördom, som ser krig som något onormalt och olyckligt i stället för något normalt och uppiggande. En annan faktor torde ha varit att kolonialmakterna, med sitt typiska förakt för etnisk särart, beskäftigt och med största skyndsamhet satte stopp för stamkrig, exotiska avrättningsmetoder, kannibalism och dylikt. När antropologerna, i missionärernas och polisens kölvatten, anlände till sitt utvalda folk, påträffade de därför bara tvångsmässigt pacificerade stammar. Under 60-talet ökade intresset för primitiv krigföring och en ny generation antropologer med ekologisk och sociobiologisk inriktning har sedan dess vitaliserat det tidigare starkt kuriosa- och artefaktcentrerade studiet.

Enligt Turney-High är, som framgått, infödingarnas tramsiga, piruetterande våldsamheter med deras patetiska brist på organisation och disciplin inte värda ärenamnet krig. Icke desto mindre har han beskrivit dessa reglementsvidriga aktiviteter i en bok betitlad PRIMITIVE WAR. En mer generös terminologi lägger mindre vikt vid de stridande enheternas storlek och politiska komplexitet och definierar krig som planerat våld utfört av medlemmar av en social grupp mot medlemmar av en annan. Det är principen som är väsentlig, inte skalan och strukturen. Människorna i primitiva samhällen levde i mer eller mindre permanent krigstillstånd. Även om krigandets intensitet och karaktär varierade mellan olika folk, var det alltid en integrerad del av respektive kulturmönster. Eftersom territoriell och materiell erövring knappast spelade någon roll förrän på hövdingdömenivå, var den officiella anledningen till krig nästan undantagslöst hämnd. Djupare analys har emellertid visat att krigen ibland verkade ekologiskt stabiliserande (befolkningskontroll) eller favoriserade vissa krigares fortplantning (differentiell reproduktion).

Eftersom krig varit universellt förekommande i primitiva kulturer, har de antagligen spelat en betydande roll i samhällenas ekologiskt-kulturella anpassning till miljön. I alla fall har de genomsyrat nästan varje aspekt av individuellt och socialt beteende, eftersom de har utgjort normaltillståndet och inte varit resultatet av kulturella och politiska störningar utifrån. Primitiva krig är ”normala”, när klan slåss mot klan och stam mot stam men inte när dessa drabbas av en mer komplex primitiv kultur, t ex ett expanderande hövdingdöme. Vid sådana konflikter var det de sämre organiserade enheternas öde att förintas, förslavas eller fördrivas till avlägsna och usla områden, som inte var ekologiskt exploateringsbara för den dominerande nya makten. En operationell definition av primitiva krig är

”organiserade, väpnade konflikter mellan medlemmar av de relativt små, statslösa samhällen, som traditionellt studeras av antropologer” (Vayda)

och faller generellt inom endera av tre kategorier: (blods-) fejd, raid och öppen strid.

Fejden utspelas inom den egna gruppen under det att raider och strider äger rum mellan olika grupper. Konflikttypen sammanhänger med befolkningstäthet; glesa populationer som t ex eskimåerna ägnar sig nästan uteslutande åt fejder, mer sällan åt raider och praktiskt taget aldrig åt krig. Fejden startar typiskt med att en man överfaller och mördar en annan, som han hyser agg till. En eller flera av den dödes släktingar hämnas genom att dräpa den förste dråparen o s v. Blodshämndsprincipen är grundläggande för all primitiv krigföring men i större samhällen kan hämndbehovet tillfredsställas genom att vem som helst i fiendegruppen dödas. Fejder är den främsta anledningen till att byar splittras upp; ofta ger sig en besläktad minoritet efter diverse stridigheter helt sonika iväg från urbyn och startar eget på behörigt avstånd. Blodsfejder förekommer som bekant alltjämt inom t ex maffian och på Balkan.

Raiden var den viktigaste formen av primitiv krigföring och den som svarade för lejonparten av de döda. Raiden engagerade vanligen ett tiotal män men kunde omfatta upp till hundra och organiserades av en man med martialiskt renommé. Gruppens storlek var av avgörande betydelse, eftersom den strategiska idén var att många och starka gav sig på få och svaga. Krigarhopen inledde övningarna med mer eller mindre utdragna självsuggererande sessioner, där de jagade upp sig med berusningsmedel, danser och sånger av typen ”Nu skall vi ut och härja, supa och slåss och svärja…” Överraskning var a och o i denna typ av krigföring och bakhållet den föredragna metoden.

Anfallet sattes in i gryningen, då krigarna från sina gömslen antingen kastade sig över de sovande byborna eller, vanligare, väntade tills de nyvakna lämnade sina hyddor för att förrätta sina tarv – idealoffret var en försvarslös och sömnig, hukande individ. Sedan gällde det att döda så många man hann, innan de omtöcknade offren kunde samla sig till eventuellt motanfall. Man rafsade efter förmåga till sig huvuden, skalpar, fertila damer och annat av detta livets goda och flydde sedan så fort benen bar, tills man kände sig säker på att inte vara förföljd. Raidens syfte var att döda män, skövla bosättningar och att våldta och/eller bortföra kvinnor enligt hit-and-runmetoden.

En raid betraktades som misslyckad om någon i gruppen blivit dödad, oavsett hur många fiender som massakrerats. Vanligen lyckades man bara döda ett fåtal av de anfallna men den kumulativa effekten kunde dock bli kännbar, eftersom man kunde hinna med ett dussin raider per år. I själva verket har man beräknat en manlig krigsmortalitet på 30% i primitiva stammar, vilket är tio gånger mer än vad första och andra världskrigen lyckades åvägabringa. Eftersom denna mortalitet inte var helt slumpmässig, måste den haft betydande effekt på gener som gynnade krigardygder. Som i allt krigande var förräderi en uppskattad strategi. Standardreceptet var att en grupp bjöd in en annan till en festlighet. Även om de inbjudna anade oråd, vågade de ofta inte tacka nej eftersom detta skulle tolkas som ett anfallsprovocerande svaghetstecken. En tredje grupp kunde sedan dolskt samarbeta med värdarna och kasta sig över gästerna, när de sov sin redlösa sömn. Sådana attacker var ofta mycket blodiga, där majoriteten av männen mördades och kvinnorna blev krigsbyten.

Den sista typen av primitiv krigföring var den öppna striden, som kunde engagera från hundra till några tusen krigare. Den ägde rum på avtalad tid och plats, vanligen i gränszonen mellan de stridandes territorier. Även om mängden församlade krigare kunde vara imponerande, saknades ordentlig formering och varje tillstymmelse till militär drill. I stället invecklade man sig under stort gny i ett antal machobetonade dueller. Varje krigare överöste sin motståndare med skymfliga tillmälen (gärna rörande genitala anomalier), spjut och pilar. Vighet när det gällde att ducka undan annalkande projektiler var en högt prisad dygd och de unga krigarna gjorde många bejublade krumsprång. Gamlingar, kvinnor och barn agerade ofta hejarklack, som hetsade på hemmalaget och spydde otidigheter över motståndarna; ibland gjorde de sig även nyttiga som bollkallar och plockade upp fiendespjut och -pilar, som de överlämnade till sina hjältar. På grund av de väl tilltagna säkerhetsavstånden, den totala bristen på taktik och vapnens relativa ineffektivitet blev manspillan ytterst ringa. Det var vanligt att man avbröt föreställningen för dagen om någon, även en gammal kärring i publiken, blev allvarligt sårad eller dödad. Även dåligt väder och behovet av att förbättra krigsmålningen kunde vara giltigt skäl för vapenstillestånd.

Det är denna koreografiska parodi på seriös krigföring, som förlett antropologerna att tro att primitiva krig var ett slags ritualistiska sportevenemang. Men även grupper som deltog i sådana krigsspel ägnade sig också åt allvarligare och mera destruktiva övningar som fejder och raider. Den vanligaste orsaken till primitiva krig var gräl om kvinnor, ofta rörande otrohet eller hustrurov, där den rasande mannen ville döda älskaren. Vid raiderna dödades män och gossar medan kvinnor och unga flickor vanligen annekterades. Många antropologer anger häxeri och svart magi som viktiga krigsorsaker. Denna uppfattning blandar sannolikt ihop orsak och verkan. Eftersom många primitiva samhällen inte tror att död kan inträffa genom naturliga orsaker som sjukdom och olyckshändelser, betraktas varje dödsfall potentiellt som ett resultat av onda föranstaltningar. De sörjande frågar sig ”Vem är häxan?” och det logiska svaret blir ”Någon som ville den döde illa”. Den utpekade blir då en person som redan tidigare var impopulär eller hatad; det finns system i paranoian.

Häxerianklagelser är alltså ett slags rationalisering av befintliga antagonismer. I krig har de förstärkt den egna grupplojaliteten genom att framställa fienden i ett demokratiskt ljus. En faktor som påverkar frekvensen av krig, är om ett samhälle är patrilokalt (det gifta paret bor med mannens släktingar) eller matrilokalt (de bor med hustruns släktingar). De patrilokala samhällena, där mannen omges av sina bröder och andra släktingar, är mycket mer krigiska än de matrilokala. Framför allt är man mycket mer benägen att inveckla sig i interna stridigheter, d v s mellan olika grupperingar inom samma samhälle. Av världens ca 3 000 beskrivna kulturer är 70% patrilokala och bara 10% matrilokala.

Ekologiska perspektiv präglar den nyare forskningen om primitiva krig. En serie studier, primärt från Nya Guinea, har undersökt hur krig omfördelar befolkningar över tillgänglig terräng på ett miljövänligt sätt. Dess egenartade krig löper i tjugoårscykler och är koordinerade med gigantiska grisfester, där man som krigsouvertyr slår ihjäl en svinstam som det tagit tjugo år att bygga upp. Resultatet blir att vegetationen får en andningspaus, då trycket från både svin och människor lättar. En annan mer generell hypotes är att krig har gynnsamma, demografiska effekter genom att hämma befolkningstillväxten. Detta är inte fallet med moderna krig, där bara två till tre procent av den manliga befolkningen per generation elimineras av krigsmortalitet. Hos primitiva folk, där ca 30% av den manliga dödligheten är krigsrelaterad, blir effekten mer betydande.

Verkan är indirekt, eftersom befolkningsstorleken i princip inte påverkas av antalet män, så länge deras antal inte understiger kritiska gränsvärden. En man kan utan större ansträngning hålla tio till hundra kvinnor permanent gravida. För att minska nativiteten måste man alltså minska antalet kvinnor. Detta sker effektivast genom selektivt infanticidium, där flickor dödas men inte pojkar (könsproportionen vid födseln är ca 50/50). Detta är praxis i kulturer där män anses värdefullare än kvinnor, vilket i hög grad är fallet där man befinner sig i permanent krigstillstånd och den kollektiva överlevnaden beror på männens antal och krigiska kapacitet.

Resultatet blir att fler pojkar än flickor överlever vilket i sin tur leder till ett kvinnounderskott. Denna brist orsakar i sin tur förförelse av gifta kvinnor, våldtäkt och kvinnorov, som genererar gräl vilka leder till fejder, raider och krig. Kampen om kvinnorna ökar ytterligare av det faktum att denna typ av samhällen vanligen är polygyna, d v s några framgångsrika män har lagt beslag på en oproportionerlig del av kvinnorna, vilket gör att många män blir utan.

Könsproportionerna utjämnas så småningom genom att många män dör en ond, bråd död. Denna ur human synpunkt onda cirkel fungerar alltså så, att kulturellt framkallad kvinnobrist genom flickmord genererar krig, som i sin tur favoriserar överproduktion av pojkar o s v. På så sätt hålls en evig cykel av stridigheter igång med nettoresultatet, att populationen inte tillväxer. I det långa historiska perspektivet har befolkningstillväxten bl a av denna orsak varit i det närmaste noll. Krig har med andra ord varit ekologiskt adaptivt genom att hålla människopopulationen i rimlig balans med miljöresurserna. I dag fungerar systemet inte längre – tvärtom ökar mänskligheten obönhörligen trots oavbrutet krigande.

Krigets betydelse i människans evolution låter sig svårligen överskattas. Det har inte minst påverkat vår mentalitet. Världens främste, teoretiske biolog, nobelpristagaren Francis Crick (som tillsammans med James D Watson upptäckte DNA-molekylen), summerar i sin senaste bok om hjärnan THE ASTONISHING HYPOTHESIS:

”Man bör komma ihåg att våra hjärnor till stor del utvecklats under en period då människan var jägare-samlare. Det fanns ett starkt selektionstryck för samarbete inom mindre grupper av människor och även för fientlighet mot angränsande, konkurrerande stammar. Även i detta århundrade, i Amazonas skogar, är den främsta dödsorsaken mellan konkurrerande stammar i avlägsna delar av Ecuador spjutsår från medlemmar av rivaliserande stammar. Under sådana omständigheter stärker en gemensam uppsättning övergripande övertygelser (religion) banden mellan stam-medlemmarna. Det är mer än troligt att behovet av dem byggdes in i våra hjärnor genom evolutionen. Våra högt utvecklade hjärnor har trots allt inte utvecklats under trycket av att upptäcka vetenskapliga sanningar, utan för att vi ska vara smarta nog att överleva och lämna ättlingar ”

Här följer tre case studies, som representerar ytterligheterna inom primitiv krigföring – den första är mest representativ för genren, den andra är sofistikerad intill militärhorisontens gräns men utan metall och taktisk organisation – den tredje visar att primitiv strategi och taktik kan fulländas därhän, att den kan besegra en modern armé.

 

Yanomamö

Yanomamöfolket är en indianstam om ca 15 000 själar, som lever i regnskogen på sidorna om floden Orinoco i Venezuela och Brasilien. De är ett av alla tiders bäst utforskade naturfolk, sedan den amerikanske antropologen Napoleon (sic) Chagnon som en av de första utomstående lyckades etablera kontakt med dem 1964. De livnär sig genom svedjebruk och jakt. Yanomamös materiella kultur är ytterst rudimentär; de tillverkar föga förutom hängmattor, lerkrukor, korgar, spjut och pilar. Den sociala strukturen sönderfaller i ca 150 byar på 40-250 närbesläktade individer. Avståndet mellan byarna är ungefär en dagsmarsch, om de är vänligt sinnade, längre om inte så är fallet. När byns invånarantal närmar sig tvåhundra brukar ackumulerade rivaliteter och groll bli så olidliga, att en mindre grupp bryter sig ut och bildar en ny by.

Yanomamös är kända som det ”vildsinta” folket och gör sannerligen skäl för namnet – de är nämligen extremt aggressiva såväl inom bygemenskapen som i strider byarna sinsemellan. De betraktar ”waiteri” (vildsinthet) som den främsta av dygder och demonstrerar i tid och otid hur förfärliga de är för att injaga skräck i omgivningen. Pojkar indoktrineras från koltåldern i konsten att vara våldsamma, i synnerhet mot kvinnor. Trots att yanomamömännens liv består i ett evigt slagsmål om flickor, behandlas dessa ytterst brutalt av sina manliga ägare. De lever i konstant bävan för männens vredesutbrott. När mannen kommer hem till byn från en jakttur eller något mer sinistert ofog, släpper hustrun allt hon har för händer och störtar hem för att snabbast möjligt tillreda en måltid; skulle hon visa sig senfärdig är mannen i sin fulla rätt att misshandla henne med knytnävar eller klubba. Många är betydligt grymmare och använder machetens eggsida eller yxa som tillhygge, respektive skjuter en pil i någon icke livsviktig kroppsdel, t ex skinka eller ben eller bränner sina kvinnor med glödande vedträn. Vid rikligt förekommande svartsjukedramer är det inte ovanligt att den misstänkta hustrun helt sonika blir ihjälslagen; i lindrigare fall kan hon klara sig med avskurna öron.

Kvinnor förväntar sig denna behandling och tycks uppfatta graden av misshandel som ett mått på mannens känslomässiga engagemang. Deras enda skydd mot alltför sadistiska män är att ha en bror i samma by, som kan intervenera i livshotande situationer. Kvinnor som blir tillfångatagna, när männen från en by gör en nattlig raid mot en annan, blir först våldtagna av samtliga medlemmar i rövarbandet och därefter av hugade, hemmavarande, manliga bybor. Sedan delas hon i något sekunda skick ut till en av erövrarna. Chagnon noterar att yanomamökvinnor föga förvånande har en hämndlysten, avog och bister inställning till omvärlden.

Männens liv utspelas i ett kraftfält mellan polerna sex och våld. Våldsutövningen följer en noggrant graderad, accelererande skala; nivåerna är bröstbankningsduellen, klubbslagsmålet, spjutkampen, raiden och gästöverfallet. Bröstbankandet sker mellan två män från olika byar och äger rum vid en gemensam festlighet, där alla är höga på hallucinogena droger (som även i milda doser intas till vardags). Två stridstuppar börjar utmana varandra med tillmälen av typ fegis och hanrej. Den ene ställer sig sedan med spända bröstmuskler och låter den andre banka på så hårt han kan upp till fyra gånger för att visa hur tuff han är – därefter är det hans tur att utdela motsvarande slag och så håller man på, tills en eller båda faller ihop och hostar blod. Om kombattanterna får alltför ont i bröstet, kan de komma överens om att i stället slå varandra i sidan.

Klubbslagsmålet, som ofta startar spontant, är otrevligare men följer fortfarande regler. Orsaken är vanligen otrohet eller misstanke därom; alla yanomamömän försöker oavbrutet erövra varandras kvinnor och alla blir sedligt uppbragta om deras hustrur blir förförda. Den förfördelade skriker förolämpningar mot den anklagade – sedan inväntar han passivt att denne ska slå honom i huvudet med en två meter lång klubba. Därefter turas de om slag för slag. När blod börjar flyta utbryter ofta allmänt slagsmål, där klubbans spetsiga ände kan komma till användning med fatal utgång; i ett fall stoppade byns ordningsman den begynnande kalabaliken genom att sticka klubbans spetsiga ände genom bägge stridstupparna och skära båda öronen av den felande hustrun. En konsekvens av det livliga umgänget med klubbor är att männens huvudsvålar är täckta av nätverk av djupa och fula ärr, som enligt Chagnon ser ut som vägkartor över tätbebyggda områden. Männen är omåttligt stolta över dessa mensurblessyrer och förhöjer gärna den estetiska effekten genom att gnida in rött pigment i ärren.

Steg tre i våldseskalationen är spjutkampen, som äger rum på utsatt tid och plats och där deltagarna förbundit sig att inte använda pil och båge. Denna typ av uppgörelse tas till då två byar inte är tillräckligt förbannade på varandra för att skjuta i dödligt syfte men likväl purkna nog för att inte nöja sig med att banka bröst och klubba huvud. Följaktligen överöser de båda lagen varandra med spjutsvärmar – många såras ytligt och de, som är dåliga på att ducka, kan ha oturen att bli dödade. Det lag som först vänder ryggen till och flyr kan räkna med att tvingas byta boplats.

Våldsspiralens klimax är raiden, ett ganska rutinmässigt inslag i yanomamötillvaron. En by, som Chagnon studerade, blev anfallen nitton gånger på tjugofem månader. I förberedelsearbetet ingår flera dagar av exalterat machoskryt, självsuggererande sessioner där man inmundigar pulvriserade benrester från fallna anförvanter och praktiserar låtsaskrig mot en halmdocka. Expeditionens målsättning är det klassiska: Lömskt överfall av fienden, döda så många du hinner, därefter flykt. Offren väljs helt opportunistiskt, man ligger utanför byn i gryningen i väntan på en kandidat, som tar ett bad, hämtar vatten eller lättar sig. Krigsmålet är att erövra kvinnor, döda män och att sprida skräck och fasa i de omgivande byarna. Ibland visar yanomamös en viss förslagenhet. En grupp uppsökte en annan och visade upp sina nya, fina machetes och plåtkärl som de fått av missionärerna genom att tillbe en mäktig ande. De lovade tjänstvilligt att lära sina grannar hur det hela gick till och när dessa instruerats att knäböja med knäppta händer, högg de fermt av dem huvudena med de nyförvärvade frälsningsgåvorna och lade beslag på deras kvinnor. Den eviga kampen om kvinnorna förstärks av ett evigt kvinnounderskott. I yanomamös parodiskt manschauvinistiska kultur, där ”den vilde mannen” är idealtypen, är krigare den oersättliga resursen, allstå ju fler pojkar desto bättre. Selektivt barnmord på nyfödda flickor är etablerad praxis. I tolv byar i en speciellt intensiv krigszon var könsfördelningen 148 pojkar på 100 flickor. En framgångsrik och ryktbar krigare har ett massivt övertag gentemot mer fridsamma typer; dels kan han lägga beslag på fler hustrur, dels kan han ganska ogenerat vänsterprassla med andra mäns kvinnor utan fruktan för repressalier. Genom bl a DNA-analys har Chagnon kartlagt yanomamös släktskapsförhållanden (de verkliga, som skiljer sig avgrundslikt från de uppgivna) och funnit att ett fåtal hövdingar står för en helt oproportionerlig del av avelsresultatet. En pamp, Matauwä (Skenben), var far till 43 barn. Skenbens likaledes idoge far hade 1975 14 barn, 143 barnbarn, 225 barnbarnsbarn och 401 barnbarnbarnsbarn. Tre fjärdedelar av invånarna i sju byar bär denne fruktsamme geronts gener, ett praktfullt exempel på Survival of the Fittest.

Tidigare har antropologer förnekat att sådana fortplantningsdifferenser varit möjliga ”egalitära”, primitiva samhällen. Trots att 33% av de vuxna männen dör en ”onaturlig” död, lönar sig krigarlivet genetiskt för ett gynnat fåtal. För de misshandlade och dottermördande kvinnorna är det även fortplantningsmässigt en usel affär. Yanomamös krigar också med andra folk och har nyligen framgångsrikt expanderat in i ett nytt territorium, där de utrotat en indianstam och är på god väg att eliminera en annan. De anser själva att ”de är den främsta, bästa och mest förfinade formen av människa i hela världen och att alla andra folk är sorgligt degenererade avarter från deras rena stam” – yanomamö betyder människan. Civilisationens antåg i form av antropologer, missionärer, skogsbolag, mördarpatruller och turister gör att deras livsstil är dödsdömd, vilket naturligtvis väckt tillbörlig indignation hos förespråkare för naturfolkens rättigheter.

Azteker

Aztekerna, en fattig och primitiv nomadstam, anlände till Mexikodalen vid slutet av 1100- talet. Genom allianser, förräderier och krig lyckades de under perioden 1325-1519 underkuva sina grannar och grunda ett mäktigt imperium med huvudstaden Tenochtitlan (dagens Mexico City) som centrum. Genom att selektivt absorbera kulturelement från främst TOLTEKERNA byggde de upp en avancerad civilisation; arkitektur, matematik och astrologi blomstrade. Hjulet och skriften förblev ouppfunna och metallslöjden begränsades till prydnadsföremål av guld. Samhället, som var centralstyrt och hierarkiskt, baserades på tre kaster: adel, präster och krigare. Prästerna dominerade, eftersom aztekernas världsbild var extremt teokratisk. Överguden Huitzilopochti var också krigets gud. Religionen var av det apokalyptiska paranoida slaget. Världen hade gått under fyra gånger förut och den rådande femte åldern var likaså dömd till förintelse. Solen skulle uppslukas av det ständigt lurande mörksens monster, som häckade under den västra horisonten. För att hålla solen i gång var det nödvändigt att varje dag muta monstret med ”dyrbart vatten” (chalchiuatl), d v s människoblod. Människooffren var därför en tvingande nödvändighet för att rädda solen och förhindra den terminala gudaskymningen. Varje gång prästen på pyramiden höll upp ett ännu bultande, nyutskuret människohjärta mot himlen, uppsköts undergången en stund till. Om gudarna inte blev mätta, följde ofelbart olyckor av skiftande slag. Gudarna hade god aptit; under en fyra dagars tempelinvigning 1487 bestod slaktoffret av 14 000 krigsfångar. Gudarnas omättliga blodstörst kunde inte tillfredsställas genom inhemsk köttproduktion i form av slavar utan framtvingade ständiga härnadståg mot grannfolk.

Aztekarméerna var mycket välorganiserade, som det anstod en superbyråkratisk stat. Den typiska indelningen var i kommandon på 8 000 soldater, som kunde marschera två mil om dagen och var utrustade med proviant för en vecka. Beväpningen bestod av en rund träsköld (chinalli), ett träsvärd med egg av obsidianflisor (macqnauitl) och en båge. Soldaterna var iförda bomullstoppade bålskydd och ofunktionellt dekorativa hjälmar av papp. Överbefälhavaren var den halvt gudomlige konungen, som vid sitt trontillträde hälsades med den hjärtevärmande frasen ”Vår herre, vår bödel, vår fiende”, vilket ger en bra verksamhetsbeskrivning.

Krigföringen liknade inget annat som beskrivs i krigshistorien. Den utmärktes främst av de extraordinära begränsningar soldaterna ålade sig. Bataljerna, som kallades ”blommornas krig”, inleddes med att man avsköt pilar och kastade spjut till ackompanjemang av infernalisk, martialisk musik. Därefter vidtog det egentliga handgemänget, där det viktigaste var att inte döda fienden utan att oskadliggöra och infånga honom. Specialister med rep följde de stridande för att paketera bytena. Att kriga var en kosmisk plikt, vars poäng var att ta så många fångar som möjligt. Den militära befordran skedde strikt efter antalet tagna fångar.Veteranstatus erhöll den som tagit sju eller fler. Efter en lyckad jaktexpedition mot ett underlydande folk hemförde aztekerna 20 000 offer, som snart skulle få blotta sina hjärtan på pyramidernas avsatser. Aztekerna var så angelägna om att lägga beslag på fångar, att de ofta undvek att utnyttja taktiska övertag av fruktan för att alltför många fiender skulle dö, innan de hann kapitulera. Storskaligheten i dessa operationer antyds av antalet dödskallar, som utgjorde materialet för olika arkitektoniska skapelser – den flitige Díaz räknade ut att ett sådant benhus innehöll 136 000 kranier. Varför höll aztekerna på med denna kostsamma blodsorgie?

Idealistiska kulturantropologer har sett det hela som ett sakralt mysteriespel, som var ”meningsfullt i sig”, där offren villigt och glatt lät sina hjärtan utskäras av obsidiandolkar för att ingå i en extatisk, religiös gemenskap. Dylika subtiliteter kan ha gällt i undantagsfall för speciellt hedrade fångar, som t ex fick lyckan att delta i en av årets stora, militära högtider – ”de flådda männens fest” (tlacaxipeualiztli). De utvalda få behandlades, i väntan på den stora dagen, som hedrade gäster av sina fångvaktare. När festen bröt ut fördes de, omgivna av präster, till en ”dödssten”, där de, väl synliga för publiken, med fjättrade fötter utrustades med fyra kastklubbor och ett träsvärd, där obsidianeggen bytts ut mot fjädrar. Därefter angreps offret av fyra krigare, som med utsökt vapenhantering strimlade hans skinn i eleganta remsor.

Ju längre tid det tog innan medvetslöshet inträffade, desto högre blev pluspoängen för tranchörerna. Sedan gällde det att snabbt skära ut det ännu bultande hjärtat och kapa av huvudet. Så vidtog den intressanta delen av proceduren – något som sorgfälligt ignorerats av mytfixerade aztekapologeter – den som äger liket dyker upp och sörplar i sig resterande blod, tar med sig kroppen hem, styckar upp köttet, som sedan tillreds med majs och tomater för att intas vid en högtidlig familjemiddag. Etiketten fordrar att man först gråter en skvätt över den döde, som kallats ”käre son” under fångenskapen. Som en extra gest av pietet iför sig familjefadern den dödes något luggslitna hudkostym, som han bär tills den med vidhängande köttslamsor har ruttnat intill oanvändbarhet.

Aztekkrigföringen, som tett sig fullkomligt bisarr, kan enligt de amerikanska antropologerna Michael Harner och Marvin Harris ges en rationell förklaring. De väldiga slaktoffrens raison d´être mindre att spela grymhetens teater för gallerierna än att förse överklassen med lika begärliga som svåråtkomliga köttstycken. Det aztekiska kannibalkomplexet är unikt i sin omfattning och måste ses mot bakgrund av den överbefolkade Mexikodalens extrema brist på ätbara djur. Man saknade substantiella proteinmängder; där fanns varken nötboskap, getter, får, hästar, grisar, marsvin eller lamadjur. Viltet bestod av fåglar, fiskar och hundar. Animalt protein är en överlägsen föda, eftersom det innehåller alla de tjugo aminosyror, som kroppen behöver för att framställa proteiner, inklusive de nio s k essentiella, som vår metabolism inte förmår syntetisera. För att få i sig denna livsviktiga aminosammansättning genom rent vegetarisk diet fordras att man äter stora mängder rätt komponerat växtmaterial av olika sorter samtidigt. Proteinbrist leder inte bara till klen växt utan till dåligt immunförsvar och allmän skröplighet. Människor har därför i alla tider gjort nästan vad som helst för att komma över stekar, som ju också stått i centrum för gudibehagliga offer. Koleriska gudar som Jahve kunde blidkas av doften av rostat kött, som de troende sedan förstulet knaprade i sig. Som den tyske filosofen Feuerbach påpekade: ”Der Mensch ist was er ißt.” Beräkningar visar att genomsnittsazteken hade tillgång till 2-3 gram animalt protein per dag, vilket motsvarar ett halvt ägg. För den krigiska, religiöst byråkratiska eliten på några tiotusentals personer var det hjärt- och huvudlösa kadaver, som samlades vid pyramidens fot av icke ringa, nutritativt intresse – en människokropp ger ungefär 5 200 gram högvärdigt protein. Människokött har med hönsägget överensstämmande sammansättning aminosyror, d v s näringsexperternas norm för ett fullvärdigt proteinlivsmedel.

Aztekriket var alltså ett unikt kannibalimperium, där prästerna legitimt kan beskrivas som rituella slaktare i ett statssponsrat system, inriktat på produktion och redistribution av substantiella mängder animalt protein i form av människokött.

”Naturligtvis hade prästerna andra plikter men ingen hade större praktisk betydelse än deras slakt.” (Marvin Harris).

Den franske aztekexperten och f d chefen för Musée de l´homme Jaques Soustelle ser saken ur ett helt annat och mer mytomtöcknat perspektiv:

”Var skulle fler offer komma ifrån? De var ju livsviktiga för att förse gudarna med näring. Var kunde man finna det dyrbara blod, utan vilket solen och hela universums ramverk var dömt till förintelse? Det var absolut nödvändigt att befinna sig i ett permanent krigstillstånd. Krig var inte bara ett politiskt instrument – det var framför allt en religiös rit, ett helighetens krig!”

Soustelle ryser av svårmod inför aztekrikets kollaps 1519:

”Deras kultur är en av dem, som mänskligheten kan vara stolta över att ha skapat… den måste ta sin plats bland våra värdefullaste skatter, värdefulla därför att de är så sällsynta… män som slår sig samman i ett samhälle för att framskapa något som är större än de själva – en civilisation.”

Även den hårdhudade författaren till UNTERGANG DES ABENDLANDES, Oswald Spengler, darrade på stämman när han kontemplerade aztekkulturens undergång i händerna på Cortés banditgäng:

”Mördad i sin blomstrings fulla prakt, vandaliserad som en solros vars blomma slås av en förbipasserande”.

Idealiseringen av aztekerna började redan på 1500-talet i spanskhatande kretsar och har sedan dess fortlöpt hos dem, som väljer att fixera blicken på de estetiskt fulländade artefakter, som blivit kvar långt efter det att blodsstanken avdunstat. I dagens etniska särartspropaganda har många politiskt aktiva grupper i Mexiko och USA, hispanos och chicanos, tagit upp sitt presumerade, aztekiska arv som en bärande, ideologisk plattform. I denna mytologiska gestaltning härstammar de från Aztlán, ett mexikanskt utopia, där fred och rättvisa rådde, en pastoral idyll som de drömmer om att återupprätta, om så krävs med våld.

För att avslutningsvis återgå till verkligheten, så föll aztekimperiet ihop som ett korthus, när det attackerades av en handfull spanska äventyrare 1519. Spanjorerna och mexikanerna slogs inte i samma krig. Materiellt tillhörde de två, vitt skilda teknologier men detta var ett intet mot skillnaderna i mentalitet. Inför denna invasion från en annan värld var aztekerna lika oförmögna till en adekvat respons, som vi skulle vara om vi anfölls från yttre rymden. Vad de framförallt inte kunde förstå, var varför de vita demonerna och kentaurerna från andra sidan havet var besatta av att döda och därmed föröda så många som möjligt, när gudarna förtärdes av törst. När vapnen gjort sitt, började mikroberna sin betydligt effektivare operation. Enligt en beräkning var Mexikos befolkning 1519 11 miljoner, 1600 2,5 miljoner och 1650 1,5 miljoner.

Zuluer

Den 22 januari 1879 anföll 20 000 zulukrigare, endast beväpnade med spjut och sköldar av oxhud, tre brittiska regementen vid Isandhlwana i Zululand. Resultatet blev en förödande och förödmjukande katastrof för det självbelåtna, viktorianska imperiet och ledde bl a till Disraelis avgång. På grund av allmän klantighet, dålig rekognoscering och absurd militärbyråkrati vid ammunitionsutdelningen stupade 1 600 brittiska soldater. Aldrig har en modern armé tillfogats ett sådant nederlag av primitiva krigare utan gevär. Det var sista gången de oövervinnliga zulukrigarna, de s k impis, fick ”tvätta sina spjut”; sex månader senare satt deras kung Cetshwayo i fängelse och det femtioåriga zuluimperiets blodsdrypande saga var all.

Zulurikets skapare och onda genius var Shaka (ca 1787-1828), i Europa känd som ”den svarte Napoleon”. Zuluerna var ursprungligen en obetydlig stam på ca 2 000 individer, tillhörande den större bantugruppen Nguni, som norrifrån invaderat Sydostafrika på 1500-talet. Efter att sorgfälligt ha eliminerat urinvånarna – hottentotter och bushmän – lät de sina väldiga boskapshjordar beta på grässlätterna öster om Drakensbergen.

Nguni bestod av hundratals stammar, som levde tillsammans i relativ harmoni, avbruten av boskapsraider och annat groll av sedvanlig art. Konflikter ledde ibland till krig, som hade en utpräglat ceremoniell karaktär. Två krigargäng ställde upp sig på lösa led och överöste varandra med förolämpningar och långskaftade spjut, som kastades på betryggande avstånd och normalt uppfångades av de stora lädersköldarna. Om någon lyckades döda en fiende, drog han sig genast ur striden för att genomgå rituell rening i avsikt att undgå den hämnd som den dödes ande annars förväntades utkräva. När den ena sidan fått nog och flydde, var striden slut och segrarna tog kvinnor och boskap i byte. Mortaliteten var obetydlig – under tre procent.

Under 1800-talets första år började en hövding, Dingiswayo, att organisera sina krigare i årsklasser och regementen. Genom dessa administrativa och disciplinära reformer lyckades han, utan att ändra vapen och taktik, mellan 1806-09 besegra ett trettiotal stammar. Han undvek all onödig blodspillan och inkorporerade på ett synnerligen humant sätt de besegrade folken i sitt växande rike. En av Dingiswayos officerare var Shaka, illegitim son till en zuluhövding, som mer eller mindre blivit våldtagen av Shakas formidabla moder Nandi. När hon meddelade den tilltänkte fadern den glada nyheten att hon var gravid, slog han bort det hela med att hon svalt en skalbagge – I Shaka – som var känd för att förorsaka menstrubbel. När sonen föddes, skickade den vasstungade Nandi bud till fadern, att han kunde komma och hämta sin skalbagge, som därefter fick det nesliga namnet Shaka. Hans uppväxt som en illa tåld paria torde ha varit utomordentligt eländig. Som ytterligare handikapp hade en ogin natur utrustat honom med en synnerligen diminutiv penis, som i det byxlösa zulusamhället ständigt var föremål för kamraternas förklenande kommentarer.

Shaka, som var mycket intelligent och våldsam, lärde sig att hata i princip allt och alla utom den likaledes udda modern. Han ansåg att de konventionella sättet att kriga var en fjantig barnlek. Shaka var, utan att veta om det, en varm anhängare av Clausewitz och menade att, om en fiende var värd att besegra var den också värd att förintas totalt och en gång för alla. Med denna intention började han med att omdana spjutet, assegajen; bladet förstorades och vässades rakknivsskarpt, skaftet förkortades så att man fick ett stötvapen att använda i närkamp i stället för ett kastvapen. Han kallade sin uppfinning för ”ixwa”, ett onomatopoetiskt ord som (uttalat med klickljud) illuderar det ljud som uppstår när man drar ut ett djupt inborrat spjut ur en kropp.

Nästa innovation var att beröva krigarna deras sandaler, vilka minskade snabbheten. I ett land strösslat med sylvassa, halvdecimeter långa törntaggar var det en föga populär nymodighet. Sålunda utrustade, arrangerades soldaterna i kompanier på omkring hundra man, vilka intog en tät formering sköld vid sköld. Vid slaguppställning gällde en skärformig gruppering med ett huvud i centrum, flankerat av två horn och en reserv i ryggen. Idén var att under hänsynslös attack omringa och totalt förgöra motståndaren. Taktiken gick antagligen tillbaka på gamla jaktmetoder, där ett antal jägare inringade och slaktade hjordar av villebråd.

När Dingiswayo blev mördad 1818, gjorde Shaka sig till kung och lyckades, med hjälp av en armé som till slut uppgick till 20 000 man, utvidga sitt territorium från 150 till 150 000 kvadratkilometer och inkorporera 300 stammar, som antingen besegrats i strid eller givit upp i rena förskräckelsen. Striden fördes med total brutalitet; motståndarna skulle evisceras och inga fångar togs. Överlevande inlemmades i den nya zulunationen, där total likriktning rådde.

Resultatet av denna vildsinta expansion blev en lavinartad folkvandring hos angränsande stammar, som under panikartade former flydde åt olika håll – söderut ända till de vita kolonisterna i Kapprovinsen – norrut ända till Tanzania och västerut till nuvarande Zimbabwe. Shakas krig beräknas ha kostat en till två miljoner liv och de därav förorsakade folkförflyttningarna berörde en tredjedel av Afrika söder om Sahara. Episoden kallas mfekane, som översätts ”den stora oredans tid” respektive ”den stora krossen”.

Shakas nya stat var den mest genommilitariserade historien känner. Om Preussen var en armé med en stat, så var armén i zuluriket helt enkelt identisk med staten. Hela samhället var i varje detalj underordnad krigets ändamål. Alla män under fyrtio hölls i sträng kasernering och levde som munkar. Sex och äktenskap var förbehållna pensionärerna, d v s de som var över fyrtio. Kvinnorna hölls instängda i statliga seraljer, där deras tukt och sedlighet noga bevakades. Shakas armé karaktäriserades av den engelske kapguvernören (Sir Bartle Frere) som ”a celibate man-slaying machine”. Disciplinen var totalitär och baserad på det absoluta terrorvälde, som Shaka utövade över sina undersåtar. Militära enheter som förlorade eller, än värre, flydde i strid, likviderades till sista man. Efter varje slag fordrade etiketten att alla regementen skulle avrätta ett antal pultroner, vare sig sådana existerade eller inte. Zuluernas dödsföraktande mod – i vissa slag var mortaliteten 60-80% – baserades i icke ringa grund på det faktum, att de var räddare för sina egna officerare än för fienden. Runt Zululand skapade Shaka en tio till femton mil bred dödszon, där intet levande fanns. Det fungerade som en ogenomtränglig järnridå, som förhindrade både anfall och flykt. Shakas despoti var exempellös och får orientaliska eller romerska tyranners prestationer att blekna. Han omgav sig med ett garde av skarprättare, som på hans fingervisning omedelbart klubbade ihjäl, vred huvudet av eller spetsade på pålar sådana olyckliga undersåtar, som gjort sig skyldiga till majestätsbrott genom att t ex nysa eller hicka. Dagligen dräptes tjogvis med människor på detta godtyckliga sätt. Rättegångar existerade inte och det enda straffet var dödsstraffet. Alla zuluhärskare var rörande överens om att zuluerna bara kunde regeras under förutsättning att man fick döda hipp som happ. Som en av Shakas efterträdare sade, när han låtit avrätta en soldat med reglementsvidrigt långt hår: ”vad skall man med folk till om inte för att döda dem, när kungen så vill?” Folket kallades ”kungens hundar” och tjänade bl a till att vara föda åt ”kungens fåglar” – gamarna. Shakas residens benämndes adekvat kwa Bulawayo – slaktplatsen.

Individerna var totalt atomiserade genom att alla familje- och släktskapsrelationer hade upplösts och, efter det att Shaka hade krossat trollkarlarnas makt, fanns det ingen vare sig politisk eller religiös motvikt till den systematiskt oberäknelige diktatorns vilja. Medborgarna levde i ett mentalt tillstånd, som pendlade mellan uppgiven fatalism och hysterisk servilitet. Engelska observatörer vid Shakas hov omvittnar, att hans offer högljutt prisade sin härskare, när de spetsades på pålar eller bankades ihjäl. Shakas paranoida läggning var helt konsekvent. När någon bad honom skona de besegrades oskyldiga kvinnor och barn med motiveringen, att de var harmlösa, sade han att det var de visst inte, eftersom de kunde ge upphov till hämndlysten avkomma. Själv bedömde han att största risken att bli mördad var för eventuella söners hand. Han ägde ett flera tusen kvinnor starkt harem, men eftersom han sannolikt var latent homosexuell och/eller impotent, gjorde han föga bruk därav. När hans mamma vid ett tillfälle företedde en baby, som hon presenterade som hans nyfödde son, slog han prompt ihjäl den lille och pryglade upp gumman, så att hon inte kunde gå på tre månader.

Kärleken till modern – hans enda – var dock stark; när Nandi dog 1827, anbefalldes landssorg. Zuluerna förväntades vid dödsfall manifestera sin sorg under konvulsiviska former. För att sätta fart på sorgearbetet beordrade Shaka en allmän massaker, som slutade med ett tillskott på 7 000 färska lik och därav förstärkt tårflöde. Han utlyste därefter ett sorgeår, då intet fick skördas och mjölken skulle hällas ut på marken, samt förbjöd allt sexuellt umgänge.

När ett halvår hade förflutit, ville han kontroller hur otröstliga soldaterna egentligen var. Därför beordrade han sina sexsvultna regementen att ställa upp sig spritt nakna. Mitt emot krigarna hade han utkommenderat bataljoner av de mest åtråvärda, unga kvinnorna, som instruerades att på nära håll kråma sig förföriskt inför männen. Sedan gick han runt med sin dödspatrull för att inspektera förekomsten av eventuella erektioner. Den som beslogs med minsta tecken på uppnosighet, klubbade ihjäl.

Shaka, zuluväldets Romulus, Napoleon och Stalin i en person, mördades 1828 av sina halvbröder. Hans livs- eller snarare dödsverk, att skapa ett svart supersparta, visar att krigisk effektivitet inte främst är en fråga om teknologi utan social organisation. Zuluerna var i sin värld oemotståndliga men när de konfronterades med en helt annan värld, där assegajer ställdes mot Gatlingkulsprutor, var de dömda. Deras storhetstid, som varade i knappt femtio år, har för deras efterkommande, t ex Inkhata-partiet, insvepts i guldålderns mytologiska glans. Nostalgiskt sörjer man det förlorade paradiset, då världen darrade inför Shakas kyska mordmaskin med dess ständigt nytvättade spjut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *